Den här texten skrev jag då "The Secret History of Twin Peaks" släpptes under andra halvan av oktober men glömde helt enkelt publicera den då. Jag var egentligen helt ointresserad av Mark Frosts bok fram tills att den släpptes och fanns tillgänglig även i Sverige genom bland andra Adlibris. Då kunde jag plötsligt inte låta bli att läsa den. Det finns egentligen inga spoilers i den här korta texten, men om du absolut inte vill veta något om boken bör du sluta läsa nu.
 
Ungefär första halvan av ”The Secret History of Twin Peaks” är helt rätt och gör mig enormt sugen på den kommande tredje säsongen, men tyvärr har bokens andra del totalt motsatt effekt. Det största problemet med innehållet, och som egentligen inte har med tredje säsongen att göra, är att Frost ändrar på ett par karaktärers bakgrundshistorier trots att vi fick veta annat i originalserien. Som ett av många exempel kan jag nämna att Frost skriver att Normas mor dog någon gång under 80-talet trots att hon är med i seriens andra säsong. Dessutom heter hon inte likadant. Och det här är ändå ganska oskyldigt i jämförelse med andra ändringar.
 
 
Det största problemet är dock att Mark Frost lägger fokus på en av de mest betydelselösa gästkaraktärerna i andra säsongen av serien och ger honom en stor betydelse för helheten. Tanken med det var säkert bra, alltså att visa en karaktär bortom det lilla vi fick se av den, men genomförandet håller bara inte. Att det hela dessutom spårar i intriger och förvecklingar som påminner om ”The X-Files” (och som gjordes betydligt bättre där) är det som gör mig mest orolig inför säsong tre även om jag försöker lita på David Lynchs motvikt och integritet som filmskapare.
 
Den som dessutom förväntar sig att få veta vad som hänt med karaktärerna sedan sist kommer bli besviken. Några få omnämns, men som övergång till tredje säsongen är Frosts bok i det avseendet ganska missledande och misslyckad. Det var väldigt tråkigt att känna besvikelsen komma krypande allt eftersom för att till slut ta över helt med tanke på den starka start som ”The Secret History of Twin Peaks” har.

Tankar om: The Secret History of Twin Peaks

David Lynch Kommentera
 
Den här texten skrev jag då "The Secret History of Twin Peaks" släpptes under andra halvan av oktober men glömde helt enkelt publicera den då. Jag var egentligen helt ointresserad av Mark Frosts bok fram tills att den släpptes och fanns tillgänglig även i Sverige genom bland andra Adlibris. Då kunde jag plötsligt inte låta bli att läsa den. Det finns egentligen inga spoilers i den här korta texten, men om du absolut inte vill veta något om boken bör du sluta läsa nu.
 
Ungefär första halvan av ”The Secret History of Twin Peaks” är helt rätt och gör mig enormt sugen på den kommande tredje säsongen, men tyvärr har bokens andra del totalt motsatt effekt. Det största problemet med innehållet, och som egentligen inte har med tredje säsongen att göra, är att Frost ändrar på ett par karaktärers bakgrundshistorier trots att vi fick veta annat i originalserien. Som ett av många exempel kan jag nämna att Frost skriver att Normas mor dog någon gång under 80-talet trots att hon är med i seriens andra säsong. Dessutom heter hon inte likadant. Och det här är ändå ganska oskyldigt i jämförelse med andra ändringar.
 
 
Det största problemet är dock att Mark Frost lägger fokus på en av de mest betydelselösa gästkaraktärerna i andra säsongen av serien och ger honom en stor betydelse för helheten. Tanken med det var säkert bra, alltså att visa en karaktär bortom det lilla vi fick se av den, men genomförandet håller bara inte. Att det hela dessutom spårar i intriger och förvecklingar som påminner om ”The X-Files” (och som gjordes betydligt bättre där) är det som gör mig mest orolig inför säsong tre även om jag försöker lita på David Lynchs motvikt och integritet som filmskapare.
 
Den som dessutom förväntar sig att få veta vad som hänt med karaktärerna sedan sist kommer bli besviken. Några få omnämns, men som övergång till tredje säsongen är Frosts bok i det avseendet ganska missledande och misslyckad. Det var väldigt tråkigt att känna besvikelsen komma krypande allt eftersom för att till slut ta över helt med tanke på den starka start som ”The Secret History of Twin Peaks” har.
 
Lite halvt om halvt har jag känt till att det för några år sedan släpptes en CD-box med Mark Snows musik från "The X-Files", men eftersom den trycktes i en begränsad upplaga var den slut sedan länge. Då min bättre hälft och jag för närvarande kollar igenom serien (vi är på säsong fyra) blev suget efter Snows fantastiska kompositioner för stort och jag bestämde mig för att försöka hitta boxen begagnad. Till min stora glädje visade det sig att utgivaren LaLaLand Records gett ut den på nytt och att det dessutom fanns en volym två! Inte ens min snålhet eller konsumtionsfobi kunde komma i vägen för detta. Någon vecka efter att jag fått boxarna utannonserades plötsligt volym tre och igår landade den här hos mig, bara några dagar efter att den skickades från Los Angeles.
 
I början av året konstaterade jag vid mitt köp av John Williams soundtrack till "Star Wars Episode VII - The Force Awakens" att det var länge sedan jag köpte en CD-skiva. Det får en väl säga att jag tagit igen nu. De tre "X-files"-volymerna innehåller totalt tolv skivor och varje skiva har uppemot 80 minuter med musik! Och ska en tro på förordet till senaste volymen kommer det mer - och det hoppas jag verkligen eftersom det trots den massiva mängden fortfarande inte kommit med musik från exempelvis underbara "Memento Mori" med flera. I trailern för den första boxen som du kan se nedan finns minst ett stycke med, tydligen från "Redux II" som fortfarande inte hittat till någon av skivorna. 
 
Om du gillar Mark Snows musik från serien är de här boxarna ett måste. Du kan beställa dem direkt via LaLaLand Records och jag tycker verkligen inte att de är dyra med tanke på vad du får. Varje box har enbart tryckts i 3000 exemplar så vänta inte för länge. Själv kommer jag fortsätta missbruka dem för lång tid framöver, tredje volymen har jag ju inte ens hunnit lyssna på!
 

The X-Files: CD-boxarna

Filmmusik 2 kommentarer
 
Lite halvt om halvt har jag känt till att det för några år sedan släpptes en CD-box med Mark Snows musik från "The X-Files", men eftersom den trycktes i en begränsad upplaga var den slut sedan länge. Då min bättre hälft och jag för närvarande kollar igenom serien (vi är på säsong fyra) blev suget efter Snows fantastiska kompositioner för stort och jag bestämde mig för att försöka hitta boxen begagnad. Till min stora glädje visade det sig att utgivaren LaLaLand Records gett ut den på nytt och att det dessutom fanns en volym två! Inte ens min snålhet eller konsumtionsfobi kunde komma i vägen för detta. Någon vecka efter att jag fått boxarna utannonserades plötsligt volym tre och igår landade den här hos mig, bara några dagar efter att den skickades från Los Angeles.
 
I början av året konstaterade jag vid mitt köp av John Williams soundtrack till "Star Wars Episode VII - The Force Awakens" att det var länge sedan jag köpte en CD-skiva. Det får en väl säga att jag tagit igen nu. De tre "X-files"-volymerna innehåller totalt tolv skivor och varje skiva har uppemot 80 minuter med musik! Och ska en tro på förordet till senaste volymen kommer det mer - och det hoppas jag verkligen eftersom det trots den massiva mängden fortfarande inte kommit med musik från exempelvis underbara "Memento Mori" med flera. I trailern för den första boxen som du kan se nedan finns minst ett stycke med, tydligen från "Redux II" som fortfarande inte hittat till någon av skivorna. 
 
Om du gillar Mark Snows musik från serien är de här boxarna ett måste. Du kan beställa dem direkt via LaLaLand Records och jag tycker verkligen inte att de är dyra med tanke på vad du får. Varje box har enbart tryckts i 3000 exemplar så vänta inte för länge. Själv kommer jag fortsätta missbruka dem för lång tid framöver, tredje volymen har jag ju inte ens hunnit lyssna på!
 
 
Jag avslutar denna lilla Halloween-kavalkad med en sann modern klassiker. Tredje filmen dök ju hastigt och oväntat upp på bio för någon månad sen, men när det gäller den känns det som om det räckte med att se trailern. Jag kommer med andra ord inte se den (ja, jag vet: jag lever på hoppet...) och vad gäller den andra filmen som kom ett par år efter originalet så har jag lyckats förtränga den helt och hållet.
 
År 1994 ger sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike iväg för att göra en dokumentär om Blair-häxan. Efter att ha pratat med lokalbefolkningen är tanken att trion ska besöka alla viktiga platser i sägnen, men ganska snart irrar de bort sig i skogarna och det står tidigt klart att de inte är ensamma. Fem år efter deras försvinnande hittas filmerna...
 
 
Handlingen i ”The Blair Witch Project” är väl lika känd som omständigheterna kring inspelningen. Manusförfattarna tillika regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez genomförde inspelningen så autentiskt som möjligt med de tre skådespelarna campande i skogen och utan att veta exakt vad som skulle hända. Det sägs att många av deras reaktioner är äkta. Dessutom jobbade Myrick och Sánchez hårt för att skapa illusionen av att filmens handling var dokumentär genom till exempel att få det att framstå som att de tre skådespelarna Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C Williams försvunnit.Och visst är det svårt att glömma hypen kring ”The Blair Witch Project”, inte nödvändigtvis på nätet men som samtalsämne hos dem som sett den före alla andra.
 
Märkligt nog minns jag inte helt klart första gången jag såg den, vilket antagligen beror på att vi var några stycken som såg den om och om igen på kort tid, givetvis på VHS. Däremot kommer jag ihåg att jag när det begav sig, även om jag verkligen gillade filmen och skrämdes av den, tyckte att den fejkade dokumentär om omständigheterna kring de tre försvunna personerna var ännu mer skrämmande än filmen i sig. Eftersom jag aldrig sett om nämnda dokumentär kan jag inte säga om det fortfarande är så. Med tanke på hur vi missbrukade ”The Blair Witch Project” dröjde det många år innan jag såg om den, men när jag väl gjorde det var det som att se den för första gången. Sedan dess försöker jag se den med inte mer än ett par års mellanrum.
 
 
En scen som alltid stuckit ut lite extra i mitt tycke är den där trion flyr från tältet efter att ha hört ljudet av barn i skogen och Heather plötsligt skriker i panik över något som hon ser bland träden utanför bild. Jag har alltid tyckt att det är ett fruktansvärt skrämmande ögonblick, men det var först i samband med den senaste omtitten som jag läste att hon faktiskt såg någon slags skepnad i skogen men som kameran missade. Tur i oturen får en väl säga, för styrkan med ”The Blair Witch Project” är just att den håller sig till less is more-principen. Slutet är givetvis oförglömligt och för undertecknad var det länge, kanske fortfarande, det mest otäcka slutet någonsin i en film. Jag kan säga att jag darrade rätt länge när det begav sig efter att en mörk vinterkväll i Kiruna ha sett en man med ryggen emot oss i ett hörn på en svagt upplyst bakgård. Jag blev så rädd att det dröjde ett tag innan jag insåg att han bara lättade på trycket...
 
”The Blair Witch Project” är unik på flera sätt. Inte nog med att det var den första ”riktiga” found footage-filmen, Myrick och Sánchez lyckades dessutom göra det mesta helt rätt vad gäller allt från anledningen till att materialet finns till att förlita sig på åskådarens egen fantasi. Faktum är att den osynliga förföljaren i skogen, som antagligen är Blair-häxan, har en oerhört stark närvaro i filmen trots att vi aldrig får se henne. ”The Blair Witch Project” var och är en av mina absoluta favoritfilmer. Den slutar aldrig skrämma och fascinera. Om en dessutom har erfarenheter av vaknätter i påstådda spökhus får den en extra dimension. Tidlöst!

The Blair Witch Project (1999)

Found footage 2 kommentarer
 
Jag avslutar denna lilla Halloween-kavalkad med en sann modern klassiker. Tredje filmen dök ju hastigt och oväntat upp på bio för någon månad sen, men när det gäller den känns det som om det räckte med att se trailern. Jag kommer med andra ord inte se den (ja, jag vet: jag lever på hoppet...) och vad gäller den andra filmen som kom ett par år efter originalet så har jag lyckats förtränga den helt och hållet.
 
År 1994 ger sig de tre filmstudenterna Heather, Josh och Mike iväg för att göra en dokumentär om Blair-häxan. Efter att ha pratat med lokalbefolkningen är tanken att trion ska besöka alla viktiga platser i sägnen, men ganska snart irrar de bort sig i skogarna och det står tidigt klart att de inte är ensamma. Fem år efter deras försvinnande hittas filmerna...
 
 
Handlingen i ”The Blair Witch Project” är väl lika känd som omständigheterna kring inspelningen. Manusförfattarna tillika regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez genomförde inspelningen så autentiskt som möjligt med de tre skådespelarna campande i skogen och utan att veta exakt vad som skulle hända. Det sägs att många av deras reaktioner är äkta. Dessutom jobbade Myrick och Sánchez hårt för att skapa illusionen av att filmens handling var dokumentär genom till exempel att få det att framstå som att de tre skådespelarna Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C Williams försvunnit.Och visst är det svårt att glömma hypen kring ”The Blair Witch Project”, inte nödvändigtvis på nätet men som samtalsämne hos dem som sett den före alla andra.
 
Märkligt nog minns jag inte helt klart första gången jag såg den, vilket antagligen beror på att vi var några stycken som såg den om och om igen på kort tid, givetvis på VHS. Däremot kommer jag ihåg att jag när det begav sig, även om jag verkligen gillade filmen och skrämdes av den, tyckte att den fejkade dokumentär om omständigheterna kring de tre försvunna personerna var ännu mer skrämmande än filmen i sig. Eftersom jag aldrig sett om nämnda dokumentär kan jag inte säga om det fortfarande är så. Med tanke på hur vi missbrukade ”The Blair Witch Project” dröjde det många år innan jag såg om den, men när jag väl gjorde det var det som att se den för första gången. Sedan dess försöker jag se den med inte mer än ett par års mellanrum.
 
 
En scen som alltid stuckit ut lite extra i mitt tycke är den där trion flyr från tältet efter att ha hört ljudet av barn i skogen och Heather plötsligt skriker i panik över något som hon ser bland träden utanför bild. Jag har alltid tyckt att det är ett fruktansvärt skrämmande ögonblick, men det var först i samband med den senaste omtitten som jag läste att hon faktiskt såg någon slags skepnad i skogen men som kameran missade. Tur i oturen får en väl säga, för styrkan med ”The Blair Witch Project” är just att den håller sig till less is more-principen. Slutet är givetvis oförglömligt och för undertecknad var det länge, kanske fortfarande, det mest otäcka slutet någonsin i en film. Jag kan säga att jag darrade rätt länge när det begav sig efter att en mörk vinterkväll i Kiruna ha sett en man med ryggen emot oss i ett hörn på en svagt upplyst bakgård. Jag blev så rädd att det dröjde ett tag innan jag insåg att han bara lättade på trycket...
 
”The Blair Witch Project” är unik på flera sätt. Inte nog med att det var den första ”riktiga” found footage-filmen, Myrick och Sánchez lyckades dessutom göra det mesta helt rätt vad gäller allt från anledningen till att materialet finns till att förlita sig på åskådarens egen fantasi. Faktum är att den osynliga förföljaren i skogen, som antagligen är Blair-häxan, har en oerhört stark närvaro i filmen trots att vi aldrig får se henne. ”The Blair Witch Project” var och är en av mina absoluta favoritfilmer. Den slutar aldrig skrämma och fascinera. Om en dessutom har erfarenheter av vaknätter i påstådda spökhus får den en extra dimension. Tidlöst!