Rebecca verkar vara anständigheten och begreppet ordning personifierad men den enda kväll hon går ut och släpper alla hämningar går allt fel. Hemma omkommer föräldrarna i en gasläcka (alternativt tar mamman livet av både sig och maken, det är inte helt tydligt). Rebecca plågas av skuldkänslor. Efter begravningen flyr hon till familjens sommarstuga vid en vacker sjö, men lugn och ro och en chans att återhämta sig är det sista hon får. Mystiska saker händer vid sjön. Det verkar som om den är hemsökt av illasinnade vålnader som drabbats av en evig förbannelse.
 
Åh herregud. "Ghost Lake" är en amatörproduktion och det märks. I filmens inledande minuter, inte minst tack vare den plötsliga sexscenen, tror jag först att det är en porrfilm jag tittar på. Musiken, skådespeleriet och fotot för nämligen tankarna till nämnda genre. Regissören Jay Woelfel ligger bakom i princip allt och det är som att se en film av Gällivare-skräckfilmaren Daniel Lehmussaari men en pretentiös sådan. Woelfel kämpar så för att åskådaren ska tycka att filmen är engagerande, psykologiskt genomtänkt och skrämmande och där finns också underhållningen. Jag skrattar högt flera gånger för att det blir så utstuderat överdramatiskt. Eftersom han tror att den som ser filmen inte kan tänka alls (jag börjar undra om han inte har rätt i det...) låter han karaktärerna prata högt för sig själva för att vi ska förstå deras val. Riktigt roligt!
 
 
Fotot måste också få ett särskilt omnämnande eftersom det lyckas ta död på de annars ganska väl valda miljöerna. Allt är filmat med vidvinkel och jag misstänker att det fanns någon pretentiös tanke med det, men tyvärr ser det enbart hemskt ut och bidrar till det amatörmässiga. "Ghost Lake" nästan två timmar lång och det är verkligen långt i det här sammanhanget. Det som håller mitt intresse uppe hela vägen, förutom den oavsiktliga underhållningen, är att försöka hänga med i alla logiska luckor och borttappade trådar. I en stor del av filmen går det inte att förstå vad det är som händer eller varför, trots att karaktärerna pladdrar för sig själva. Mot slutet blir det helt osammanhängande.
 
Om du har två timmar av ditt liv att spendera på menlös underhållning, vilket jag uppenbarligen hade, måste jag absolut rekommendera "Ghost Lake". Den bjuder på många goda skratt!  

Ghost Lake (2004)

Independentskräck Kommentera
 
Rebecca verkar vara anständigheten och begreppet ordning personifierad men den enda kväll hon går ut och släpper alla hämningar går allt fel. Hemma omkommer föräldrarna i en gasläcka (alternativt tar mamman livet av både sig och maken, det är inte helt tydligt). Rebecca plågas av skuldkänslor. Efter begravningen flyr hon till familjens sommarstuga vid en vacker sjö, men lugn och ro och en chans att återhämta sig är det sista hon får. Mystiska saker händer vid sjön. Det verkar som om den är hemsökt av illasinnade vålnader som drabbats av en evig förbannelse.
 
Åh herregud. "Ghost Lake" är en amatörproduktion och det märks. I filmens inledande minuter, inte minst tack vare den plötsliga sexscenen, tror jag först att det är en porrfilm jag tittar på. Musiken, skådespeleriet och fotot för nämligen tankarna till nämnda genre. Regissören Jay Woelfel ligger bakom i princip allt och det är som att se en film av Gällivare-skräckfilmaren Daniel Lehmussaari men en pretentiös sådan. Woelfel kämpar så för att åskådaren ska tycka att filmen är engagerande, psykologiskt genomtänkt och skrämmande och där finns också underhållningen. Jag skrattar högt flera gånger för att det blir så utstuderat överdramatiskt. Eftersom han tror att den som ser filmen inte kan tänka alls (jag börjar undra om han inte har rätt i det...) låter han karaktärerna prata högt för sig själva för att vi ska förstå deras val. Riktigt roligt!
 
 
Fotot måste också få ett särskilt omnämnande eftersom det lyckas ta död på de annars ganska väl valda miljöerna. Allt är filmat med vidvinkel och jag misstänker att det fanns någon pretentiös tanke med det, men tyvärr ser det enbart hemskt ut och bidrar till det amatörmässiga. "Ghost Lake" nästan två timmar lång och det är verkligen långt i det här sammanhanget. Det som håller mitt intresse uppe hela vägen, förutom den oavsiktliga underhållningen, är att försöka hänga med i alla logiska luckor och borttappade trådar. I en stor del av filmen går det inte att förstå vad det är som händer eller varför, trots att karaktärerna pladdrar för sig själva. Mot slutet blir det helt osammanhängande.
 
Om du har två timmar av ditt liv att spendera på menlös underhållning, vilket jag uppenbarligen hade, måste jag absolut rekommendera "Ghost Lake". Den bjuder på många goda skratt!  
 
Scott och Penny ska lämna civilisationen för ett år, dels för att göra en film av obestämt innehåll och dels för att jobba på sin relation eftersom Scott tycks ha lidit av någon typ av psykiska problem. De flyttar in i en stuga ute i obygden där mobiltäckning är en lyx som inte finns men de möter inte riktigt den idyll de förväntat sig. Scott slutar ta sina mediciner och frågan är parets flykt egentligen var nödvändig. Allt tar en ny vändning när de upptäcker ett hus längre bort.
 
De fågelskrämmor som finns lite varstans tyder på att det är självaste mr Jones som använder ödehuset som sin ateljé. Han är en ökänd konstnär som ingen träffat och som skickat ut sina fantastiska skapelser på måfå till folk runt om i världen. Scott och Penny kan inte låta bli att försöka dokumentera mr Jones. Frågan är vem eller vad han är. Och om han har något att göra med det osynliga hot som tycks lura över skogen.
 
 
”Mr Jones” har ett stort problem, något som den delar med ”The Pyramid”, nämligen att regissören tillika manusförfattaren Karl Mueller inte verkar kunna bestämma sig för om materialet ska bestå av found footage eller inte. Han går dock steget längre än pyramidfilmen eftersom ”Mr Jones” innehåller musik, text, effekter och en voiceover. Det är enormt störande att Mueller inte väljer stil och mycket tid gick åt för undertecknad till att störa sig på blandningen.
 
Fotot är snyggt och handlingen engagerar ibland. Det finns ett obehag som lurar i bakgrunden och skådespeleriet är helt okej. Men tyvärr håller ”Mr Jones” på alldeles, alldeles för länge. Jag anar att regissören velat göra en poäng med den utdragna mardrömmen men tyvärr fungerar det inte fullt. Det gör att jag är kluven så här efteråt. Första halvan av filmen är nog sevärd, men så fort paret bestämmer sig för att återvända till mr Jones hus är det läge att stänga av.

Mr Jones (2013)

Found footage Kommentera
 
Scott och Penny ska lämna civilisationen för ett år, dels för att göra en film av obestämt innehåll och dels för att jobba på sin relation eftersom Scott tycks ha lidit av någon typ av psykiska problem. De flyttar in i en stuga ute i obygden där mobiltäckning är en lyx som inte finns men de möter inte riktigt den idyll de förväntat sig. Scott slutar ta sina mediciner och frågan är parets flykt egentligen var nödvändig. Allt tar en ny vändning när de upptäcker ett hus längre bort.
 
De fågelskrämmor som finns lite varstans tyder på att det är självaste mr Jones som använder ödehuset som sin ateljé. Han är en ökänd konstnär som ingen träffat och som skickat ut sina fantastiska skapelser på måfå till folk runt om i världen. Scott och Penny kan inte låta bli att försöka dokumentera mr Jones. Frågan är vem eller vad han är. Och om han har något att göra med det osynliga hot som tycks lura över skogen.
 
 
”Mr Jones” har ett stort problem, något som den delar med ”The Pyramid”, nämligen att regissören tillika manusförfattaren Karl Mueller inte verkar kunna bestämma sig för om materialet ska bestå av found footage eller inte. Han går dock steget längre än pyramidfilmen eftersom ”Mr Jones” innehåller musik, text, effekter och en voiceover. Det är enormt störande att Mueller inte väljer stil och mycket tid gick åt för undertecknad till att störa sig på blandningen.
 
Fotot är snyggt och handlingen engagerar ibland. Det finns ett obehag som lurar i bakgrunden och skådespeleriet är helt okej. Men tyvärr håller ”Mr Jones” på alldeles, alldeles för länge. Jag anar att regissören velat göra en poäng med den utdragna mardrömmen men tyvärr fungerar det inte fullt. Det gör att jag är kluven så här efteråt. Första halvan av filmen är nog sevärd, men så fort paret bestämmer sig för att återvända till mr Jones hus är det läge att stänga av.
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...

Teen Wolf (1985)

Komedi 2 kommentarer
 
Stackars Scott har det inte lätt. Han är inte bra på basket och hans drömmars flicka Pamela kunde inte vara mer ointresserad hur mycket han än försöker ragga på henne. Dessutom genomgår Scott någon sorts förändring med hårväxt, morranden och röda ögon som kommer och går. Det visar sig att Scott, liksom sin pappa, är en varulv men att han kan kontrollera förbannelsen. Istället för den annalkande katastrof Scott förväntar sig blir varulven omåttligt populär på skolan och ger honom ett förnyat självförtroende.
 
Rod Daniel heter regissören bakom "Teen Wolf" och istället för en charmig 80-talskomedi har han fått till en riktigt ointressant och oengagerande film. Den följer samma mall som alla andra "fyndiga" ungdomsfilmer från Hollywood från 80-talet och framåt men "Teen Wolf" är så instöpt i nämnda mall att den helt saknar driv eller toppar och dalar. Den puttrar på och Daniel tycks inte bry sig nämnvärt huruvida åskådaren orkar hänga med i de förutsägbara vändningarna eller inte. Dessutom innehåller den precis som andra filmer från detta årtioende en hel del av de fascinerande "komiska" och udda inslag och situationer som, ifall de var roliga när filmen kom, är helt obegripliga idag. Michael J Fox och övriga ensemblen ska föreställa tonåringar men samtliga ser mer medelålders ut än vad som brukligt är i genren. 
 
 
Jag hade hoppats att "Teen Wolf" skulle vara en underhållande bagatell med mycket 80-talscharm och kanske till och med lite stämning men tyvärr infriades inte de förväntningarna överhuvudtaget. Hela spektaklet känns oengagerat och oinspirerat. Tydligen blev filmen tillräckligt framgångsrik för en uppföljare men den hoppar jag med gott samvete över...