Tankar om: The China Syndrome (1979)
Det må ha passerat trettiofyra år sen "The China Syndrome" i regi av James Bridges (och producerad av Michael Douglas) hade premiär, men den hör definitivt till skaran av verk som tycks vara ständigt aktuella. Ni vet säkert redan storyn. Under ett till synes harmlöst reportage om det nya kärnkraftverket Ventana bevittnar reportageteamet med Kimberly Wells och Richard Adams i spetsen en allvarlig olycka som utredningen sedan avfärdar som en oviktig händelse. Men då samma bolag snart ska öppna ytterligare ett kärnkraftverk börjar en av de ansvariga på Ventana, Jack Godell, att ana oråd. Han upptäcker att säkerhetsdokument förfalskats under bygget och att en katastrof kan inträffa när som helst. När Godell börjar samarbeta med Wells och Adams gör bolaget allt för att tysta dem.
"The China Syndrome" är riktigt välskriven, riktigt välspelad, engagerande och mot slutet rejält spännande. Kanske beror det sistnämnda på att jag som vana läsare vet föredrar äldre filmer framför nyare alster. Sjuttiotalskänslan i filmen är stark och jag gillar det riktigt mycket. Det är förresten kul att se Richard Herd, som senare spelade Georges blåsta chef mr Wilhelm i "Seinfeld", i en riktigt kall roll. Och så det där med att "The China Syndrome" är ständigt aktuell. Det gäller på flera plan. Inte bara i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, eller faran med tekniken, utan faktiskt också ur ett genusperspektiv. Båda delarna är väl lika skrämmande, att de är på tapeten än. Kimberly Wells beröms och bedöms genom sitt utseende medan Richard Adams är en skicklig fotograf. Det intressanta är såklart att genusperspektivet inte bygger på en slump utan är genomtänkt och inskrivet i manus. Kontentan av allt ovanstående är att "The China Syndrome" är helt klart sevärd. Den finns att se på Viaplay (nej, inlägget är definitivt inte "sponsrat" för att jag ska nämnda det).
Tankar om: Apollo 18 (2011)
Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.
Kortfattat: nostalgi och YouTube
Soundtracks på YouTube
Allt finns ju faktiskt inte på Spotify och det är först nu jag upptäckt att YouTube kan vara en källa till att hitta mer svårfunna alster. Exempelvis blev det klart för mig häromveckan att Mark Snow givit ut soundtracks till "The X-Files" och via YouTube hittade jag två spår som fastnat i mitt minne sedan det begav sig. Det första är slutmusiken från det allra sista avsnittet och det andra spåret är det ödesmättade sluttemat från avsnittet "This Is Not Happening". Har även hittat filmmusik från exempelvis "Pusher II" och "Buffy - the Vampire Slayer" som inte verkar gå att få tag i någon annanstans.
Öppet arkiv
Ingen har väl missat i vilken utsträckning SVT fyllt på, och fyller på, det öppna arkivet på webben. För en nostalgiker som undertecknad innebär det flera godbitar. Har inte hunnit längre än att återuppleva miniserien Hästens Öga, en rätt vemodig och märklig historia att återse så här i vuxen ålder. Och givetvis finns det en hel del man kan säga om den ur ett genusperspektiv, både på gott och ont. Apropå Spotify och soundtracks finns temat av Ulf Dageby via nämnda kanal.
Äntligen mer Falcon Crest!
Det är blott tre år sedan DVD-utgivningen stoppades, men nu är det dags för den tredje säsongen! Formatet är annorlunda då det handlar om MOD-releaser i främst USA och Tyskland (sistnämnda releasen innehåller både originalsoundtrack och den tyska dubbningen). Även om det är Made on Demand-utgåvor har säsongen restaurerats och kommer skickas på DVD-skivor med tillräcklig kapacitet för att bilden och ljudet inte ska försämras. Releasedatum är inte klart men det verkar som om det kan bli inom en mycket snar framtid. Äntligen!
Tankar om: BluRay-utgåvan av Schindler's List
Av de tre restaurerade filmutgåvor jag köpt, samtliga lustigt nog bestående av Steven Spielberg-klassiker, tar ”Schindler's List” verkligen priset så långt. Jag hade höga förväntningar på både bild och ljud, förväntningar som både infriades och överträffades. Nu har inte jag någon ytterligare ljudkälla än TV:n i sig så därför går jag inte in djupare på den biten. Men bilden alltså! Det svartvita gör sig enormt bra. DVD-utgåvan var i jämförelse väldigt blaskig och kontrastlös. En del sekvenser med skarpt ljus i BluRay-utgåvan gör riktigt ont i ögonen (även det är positivt...). Dessutom har filmen fått ett rejält djup och en sådan skärpa att jag upptäcker detaljer som jag aldrig sett tidigare, både i bilderna och i handlingen, trots att jag sett själva filmen ett flertal gånger. ”Schindler's List” följer ju ett flertal karaktärer och BluRay kommer verkligen till sin rätt inte minst i sekvenserna med mycket folk.
Jag skrev det säkert i samband med både ”Jaws” och ”E.T” på BluRay men formatet ger definitivt nytt liv i klassikerna när de restaurerats noga. Samma sak gäller såklart även med nya filmer som utnyttjar formatet till max, exempelvis Christopher Nolans ”Dark Knight”-trilogi. ”Schindler's List” är för övrigt kanske min favorit av Spielbergs verk näst efter ”E.T”. Vid denna omtitt fastnade jag lite vid hur väl övergången till BluRay fungerade, nästan så det överskuggade själva filmupplevelsen. Kanske måste jag se om den inom en inte alltför avlägsen framtid igen för att uppleva filmen.
Dallas: Guilt by Association / Legacies
Varning för spoilers!
Det nygifta paret John Ross och Pamela hittar bevis för att Cliffs plan befann sig i Mexico kvällen då JR blev mördad. Tillsammans med Bobby sätter de JR:s plan i verket för att störta Barnes en gång för alla. Christopher möter dr David Gordon i Zürich, men denna har ingen ytterligare information om Pam Ewing förutom att hon inte vill ha med sin familj att göra. Strax därpå upptäcker Christopher att Elena har kontakt med Drew och skickar hem henne till Dallas. Emma flyttar hem till Harris Ryland. En nykter Sue Ellen hittar Ken Richards, får bevis för att det fanns en bomb på riggen och konfronterar guvernören med denna information. Drew ser till att Rylands medhjälpare Roy åker fast. Alla bevis pekar på att Cliff Barnes dödade JR Ewing. Pamela och John Ross planterar bevismaterial i Cliffs bankfack. Christopher får veta att hans mor tömmer sitt bankkonto och rusar till banken. Han möter dr Gordon och en mystisk kvinna. Pamela och John Ross hittar Pam Ewings dödsattest i bankfacket.
Dr Gordon berättar sanningen för Christopher, att Pam dog och aldrig kunde återvända till Dallas som hon önskade. Han lämnar ett brev som hon skrev före sin död. Pamela konfronterar Roy i häktet för att få veta om hennes far visste att hon fanns på riggen. Han berättar sanningen om att Cliff visste. Direkt därpå mördas han. Bobby avslöjar att vapnet som dödade JR, Cliffs vapen, finns på Southfork och att Bum fann JR innan han dog. Familjen Ewing med Pamela i spetsen skrider till verket för att sätta dit Cliff Barnes en gång för alla. Emma lämnar bevis om Rylands knarkaffärer till Ann och polisen griper Harris. Cliff konfronteras av familjen Ewing i Mexico och grips. Men är han oskyldig? Bobby avslöjar sanningen för John Ross och Christopher. Bum är också där. JR var döende och bad Bum skjuta honom och sätta dit Cliff. Den sistnämnda söker kontakt med Elena och berättar att JR lurade hennes far i en landaffär. Elena söker upp en hårt bevakad gammal vän. Det visar sig att John Ross och Emma fortfarande har ihop det. To be continued.
Givetvis oerhört förutsägbart men ändå lite småspännande i förhoppning om att nya ”Dallas” för en gång skull ska överraska stort. Dr Gordon, här spelad av en annan skådis, medverkade i första avsnittet i den tolfte säsongen då ”Pam” (spelad av Margaret Michaels) ljög för Cliff om att hon skulle gifta sig med dr Gordon när hon egentligen var döende. Annars är det en hel del halvtöntiga historier blandat med de sedvanliga ospännande sidohandlingarna om Drew, Emma och gänget. Precis som tidigare är det ett visst gäng som står för behållningen. Patrick Duffy och Josh Henderson delar ännu en fin scen och den sistnämnda lyckas hitta en ny dimension igen. Att JR tog livet av sig genom Bum hade flera redan gissat på forumet. I vilket fall blir det ett sorts antiklimax. Fin tanke ändå att den enda som kunde stoppa JR Ewing var JR Ewing. Samspelet mellan Bobby, John Ross och Bum i den scenen blir rörande trots att handlingen är så otrolig. Inte ens Jesse Metcalfe kan förstöra det. Men annars blir det både trött och ointressant med att John Ross redan bedrar Pamela och att Elena ska söka hämnd på famijen Ewing. Men det sammanfattar väl denna andra säsong rätt bra. Och precis som förra gången blev det av den utlovade cliffhangern intet.
Om det blir en tredje säsong eller inte är i nuläget inte klart. Själv anser jag att det räcker som det är och att redan det var för mycket. Har inget intresse för någon fortsättning. Problemet är alla dessa menlösa karaktärer gestaltade av dåliga eller icke-energiska skådisar: Christopher, Elena, Drew, Emma osv. Jag läste ett inlägg på officiella forumet som menade att den nya versionen förstört originalserien men där är jag av en helt annan åsikt. För mig är de här omgångarna som drömsäsongen; en alternativ variant av hur världen i ”Dallas” kan se ut. Originalseriens för mig gyllene era (säsong 1-7, samt delvis 8-10) kan ingenting av detta nya förstöra. Har som jag tidigare nämnt sett originalet sedan fyra år tillbaka under samma tidsperioder som säsongerna ursprungligen sändes. Avslutade den femte säsongen häromkvällen som slutar med att Cliff hamnat i koma efter ett självmordsförsök medan Rebecca Wentworth svär på att krossa familjen Ewing. Det är en heeelt annan grej än TNT-dravlet...
Kortfattat: Netflix-fynd (?)
Killer Klowns from Outer Space (1988)
Hur skulle det se ut om buskisparet Stefan och Krister bestämde sig för att göra en skräckkomedi? Antagligen som ”Killer Klowns from Outer Space”. Det är bara den hysteriskt skrattande Vallarna-publiken som fattas (ibland får jag för mig att de ska klippas in för att förstärka ”det roliga”). I början av filmen är 50-talskänslan stark i foto, hur karaktärerna beter sig, skådespeleriet osv. Surrealistiskt! Jag ska ärligt säga att jag slumrade till lite i slutet – ändå kunde jag förutsäga skämten som knöt ihop det hela! Skådespeleriet är härligt överdramatiskt men det är samtidigt lite bitterljuvt eftersom flera av skådespelarna verkade tro att det skulle bli deras ”big break”. Tyvärr är inte dialogen lika parodisk utan den lyckas faktiskt förstöra underhållningsfaktorn genom att vara enormt tröttsam: allt sägs, precis allt – hela tiden. Har i och för sig aldrig tidigare sett en film i den här genren som lyckas bli för mycket i det avseendet. Underhållande dåligt? Nej, tyvärr mest dåligt.
Hamilton (1998/2001)
Jag kan inte minnas att jag sett någon av de här varianterna i sin helhet tidigare. "Hamilton", baserad på två böcker av Jan Guillou, spelades nämligen in 1997 både som långfilm och TV-serie. Den sistnämnda versionen, som jag svepte på Netflix, visades tydligen först 2001 och måste ju redan då ha varit hopplöst föråldrad. Carl Hamilton åker kors och tvärs mellan Stockholm och "Norrland" med gästspel utomlands för att hitta en försvunnen kärnvapenbestyckad missil. Alla spår leder till den före detta CIA-agenten Hawkins. Hur ska det gå? Regissören Harald Zwart har kopierat amerikanska actionfilmer in i minsta detalj. Mycket är genomarbetat och välgjort och helt oerhört ospännande. Det mesta i manusväg är väldigt töntigt och det verkar som om Peter Stormare kände likadant. Mark Hamill vräker på som Hawkins men hans överspel bidrar med en viss underhållning. Lena Olin fyller ingen funktion alls. Överlag hade det varit intressant att göra en rejäl genusanalys på "Hamilton". Intressant - och obehagligt. Slutscenerna är så pinsamt dåliga att jag skäms. En del av denna film/serie filmades i Kiruna. Jag gjorde praktik på lokala Kiruna Tidningen då det begav sig och skrev en artikel om inspelningen. Det som ska föreställa ryska tundran är egentligen sjön Kaalasjärvi utanför Kiruna.
Being Human (2008-)
Jag såg delar av första omgången på SVT när den visades 2009 och nu har jag precis sett om den. "Being Human" handlar om tre minst sagt udda roommates som strävar efter normalitet och mänsklighet: spöket Annie, varulven George och vampyren Mitchell. Seriens första säsong är minst sagt ojämn. Stunder av allvar blandas med överdriven komik. Fint skådespeleri blandas med överspel. Antagligen är det för att den söker sin form. Men till skillnad från förra gången lyckades inte den här omtitten engagera mig. Ska ändå se fortsättningen. Känns som om det kan vara värt det. De tre huvudkaraktärerna har ett fint samspel även om jag till slut stör mig enormt på Georges återhållna hysterigråt i scen efter scen. Däremot står han för första omgångens absoluta höjdpunkt när Annies ilska resulterar i poltergeistaktivitet. Inredningen slås nästan sönder och samman, men George blir mest panikslagen över stereon som börjar spela "Barbie Girl". Hysteriskt roligt! Se scenen nedan!
